Kosovo status del I
Den enda politiska frågan i Kosovo är ju självständighet. Ahtisaari har lagt fram sitt förslag för kontaktgruppen i Wien, och på fredag den 2 februari lägger han fram det för Pristina och Belgrad. Stämnignen är spännd. Detta har man väntat på i tja, åtta år ungefär.

Det har börjat klarna vad det kommer att handla om. Ahtisaaris förslag ger Kosovo någon form av ”supervised independence”. Det innebär en slags provisorisk självständighet som låter det internationella samfundet stanna kvar och kolla vad som händer (med vissa maktbefogenheter kvar), i flera år, innan Kosovo blir helt självständigt. Det är alltså varken svart eller vitt, utan mer som en utdragen process igenom vilken Kosovo ska få självständighet i slutändan. Alltså självständighet med en transitionsfas.

Kosovo förutses i förslaget ges tillgång till EU (fråga inte mig exakt vad det innebär i praktiken), vilket bara suveräna stater annars har. Det är lite krångligt allting men som jag har hört så ska resolutionen som förslaget lägger fram göra det möjligt för andra länderna och internationella organisationer (såsom EU) att erkänna Kosovo som självständigt (FN har inte sådana befogenheter). Och därigenom kommer det så småningom att bli självständigt.

Ryssland kommer att opponera sig mot förslaget, eftersom Serbien historiskt är en allierad med Ryssland, och eftersom det även kan ha konsekvenser för andra regioner som vill bryta sig ut och bli självständiga (i fd Sovjetunionen). Ryssland hotar med att använda sitt veto i säkerhetsrådet för att blockera en lösning som inte Belgrad vill vara med på. Både Serbien och Ryssland kör nu ett race och vill ha uppskov tills dess att Serbien hunnit forma en regering. Det snackas om att Ryssland tänker lägga veto mot självstänidghet för Kosovo i säkerhetsrådet, åtmisntone hoppas Belgrad på det. Men diplomatiska ansträngningar pågår och frågan är hur mycket Ksovo verklgien betyder för Ryssland, samt om inte Ryssland använder Kosovo-frågan för att deala till sig något annat här i världen. Att vara vågmästare ger ju vissa förhandlingsfördelar.

Vissa länder inom EU är också kritiska till självständighet, såsom Spanien, Rumänien och Slovakien. Javier Solana har visat prov på fantastiskt positive messaging! Han tror att det finn hopp om att de båda sidorna kommer att hitta en lösning som är acceptabel för båda. Detta i en situation där förhandlignarna bröt ihop för länge sedan och de diametralt olika positionerna inte närmat sig varandra det minsta. Serber: ingen förändring av Serbiens gränser. Kosovoalbanerna: självständighet punkt slut.

Trots att man hoppfullt säger att det ska vara klart med en resolution i säkerhetsrådet redan i mars under Storbritanniens ordförandeskap så är det troligt att det inte blir en resolution innan sommaren, eftersom meningsskiljaktigheter mellan västmakterna och Ryssland måste lösas på något vis.

Skälet är som ovan nämnt både relationen mellan Ryssland och Serbien, och det faktum att ett självständigt Kosovo skapar precedens för andra regioner i världen som vill bli självständiga. Det är en balansgång mellan att ha tillräckligt med tid för att förhandla fram något bra med Ryssland, samtidigt som man inte vill frustrerar Kosovoalbanerna för mycket då det är en risk för att oroligheter bryter ut om det drar ut för länge på tiden.

Det finns snack om Plan B. Plan B är att något som tas upp ibland av bla premiärminister Ceku. Den låter ungefär såhär: om vi inte får självständighet i och med Ahtisaaris förslag så skiter vi i allt och proklamerar oss själva självständiga så får vi se vad som händer. Sådant agerande skulle kringgå FN. Frågan är vad som sedan skulle följa, kanske lite utdrivning/utvandring av serber? Man vet inte.

Kosovos institutioner kommer att ta över efter UNMIK som ska lämna nu i sommar. En
EU mission kommer att under minst 2-3 år hjälpa Kosovo att bygga upp ett fungerande juridiskt system, hjälpa displaced persons som vill återvända och skapa en säker miljö för alla som bor i Kosovo med fokus på roma, serber och turkiska minoriteter.