Bakiras historia

Bakira är jag skulle gissa runt 50 år. Hon sitter på kortändan av det långa bordet, runt det vi andra, hon är smal, har en orange långärmad tröja på sig, ett pärlhalsband runt halsen, kortklippt blonderat hår och lite smink. Rösten är en rökares. Hon har två döttrar, de var 19 och 15 när kriget började.

Hon börjar med ett datum, datumet då kriget började i hennes stad Visegrad. Dagen då de kom, soldaterna, några stycken, och krävde att få familjens guld och pengar. Hon vägrade. De tjatade. Två av soldaterna hade peruk och lösskägg på sig. En av dem tog med sig den 19-åriga dottern in i ett rum. Bakira följde efter för att stoppa honom, någon ryckte bort henne. Framför dem alla, henne, hennes man och den yngre dottern våldtog soldaten den äldre dottern på soffan. Bakira lyckades komma loss och hoppade på honom bakifrån. Han slog gevärskolven i flickans huvud. När de gått tog de dottern till sjukhus för att sy sprickorna i huvudet. Det fanns ingen medicin kvar, så när flickan på kvällen fick hög feber fick de linda in hennes kropp i blöta trasor så hon skulle kylas ner. De vågade inte gå hem till huset.

Några dagar senare gick Bakira tillbaka till huset för at hämta något och kolla läget. Då hämtade de henne och tog henen till förhör i skolan där de serbiska soldaterna höll till. Hon förhördes, sedan fördes hon ner i källaren. Hon berättar i detalj vilka hon möter på vägen, grannar och vänner från byn, ingen som stoppar eller hjälper henne. Hon kommer ner i källaren och tas in i ett rum. Där väntar en granne, Milan Lukic (bild ovan). Han har en kniv i sin hand och säger antingen den här eller kuken. Hon tror han skämtar med henne, hon känner honom ju. Men han skämtar inte. Han våldtar henne. Efteråt kissar han på henne.

Hon förs ner i ett rum där det finns massa andra människor inlåsta. Hon möter en väninna som frågar varför hon är blöt. Hon säger "Milan Lukic har kissat på mig". Allt är overkligt.

Hon hålls i rummet i flera dagar. Sedan hämtar de upp henne till en våning högre upp. Hon får vänta utanför ett rum, innanför hör hon en kvinna gråta och skrika. När kvinnan förs ut hämtas hon in. En okänd man med mörkt hår och skägg sitter där vid skrivbordet. Han ber henne dricka cognac. Hon vill inte. Han reser sig upp, häller ett vanligt dricksglas fullt och tvingar i henne det med våld, den cognac som inte hamnar i munnen rinner ner över henne. Sedan slänger han ner henne på en säng som står där. Sliter av henne byxorna och våldtar henne. Under tiden dunkar han hennes huvud i väggen.

Sedan släpps hon. På vägen hem vill hon köpa cigaretter. I ögonvrån i affären ser hon Milan Lukic och några andra sitta och fika, med dem en kvinna som slaktat många människor. Hon skyndar hem. Men det dröjer inte länge förräns hon hämtas igen (hennes historia blir lite oklar här). Hon förs till hemmet får efterblivna barn i Visegrad, som också blivit ett läger. Hon ser en väldigt god vän därinne, vars barn hon uppfostrat med sina egna och vars fru fortfarande är hennes vän. Han tittar bort när han ser henne. Hon undrar än idag - antagligen kunde han inte göra något. Det är som om hon hoppas på det, för hon klarar inte av att tänka att han inte agerade om han kunnat. Han visste ju vad som skulle hända.

Hon förs ner i ett rum. En kort, småfet man är där. Bjuder henne cigaretter, hon avböjer. Han envisas, hon tar en cigarett. Han knackar tre gånger i väggen, det kommer in flera personer. De våldtar henne. Hon går inte in i detalj, men vänder sig mot mig och spänner ögonen i mig och säger att då ville hon dö. Jag kan inte beskriva smärtan i hennes blick, men det kändes som ett slag i mitt ansikte.

När hon kommer hem igen lyckas hon och hennes man fly. Barnen är redan satta i säkerhet. När de kommer till hennes mammas hem kollapsar hon. Kan inte resa sig på flera dagar. Tills de måste fly igen.

Hennes historia är lång. Och det är en av tusentals kvinnors historia om kriget i Bosnien. Nu driver hon en liten fattig organisation där några frivilliga tar emot kvinnors vittnesmål, arkiverar och sedan skickar till domstolen i Haag. Det kommer cirka 60 nya kvinnor varje månad. Det är elva år sedan kriget slutade. Hittills har de på Bakiras organisation samlat in 3000 vittnesmål. För varje vittnesmål för de in namn på nya krigsförbrytare, och namn på kvinnor som blivit våldtagna och misshandlade men inte vågat komma fram än. Hon berättar att det är mycket svårt, att hon får sitta med en kvinna i fem-sex timmar innan hon börjar tala om sina fasor.

Bakira berättar om en vän som för en vecka sedan begick självmord. Hon orkade inte längre. Hennes våldtäktsmän går ostraffade runt i hennes by. De är poliser nu, statens officiella män för att upprätthålla lag och ordning, krigsförbrytarna, våldtäktsmännen. Det är så med väldigt många krigsförbrytare - nu är de poliser. Bakiras vän orkade inte se dem längre, orkade inte med att de kränkte henne så fort de såg henne, efter det hon gått igenom. Så hon hängde sig.

En annan vän säger att hennes egen man, så fort han blir full, blir otrevlig. Han säger till henne att det var tur för henne att han gifte sig med henne för ingen annan skulle vilja ha henne efter det som hände under kriget.

Haagtribunalen för krigsförbrytare under Jugoslavien-kriget är första gången i världshistorien som man dömer våldtäkt som krigsförbrytelse. Året är 2006.